Morgonpigg?
Igår var jag riktigt morgonpigg. Om man räknar tiosnåret som morgon. För det var då jag blev pigg. Ja alltså. Jag gick upp som jag brukar vid sexnolltre. Men i vanliga fall utförs uppgåendet i två steg. Ett: Jag vaknar. Två: Jag går upp. Igår morse vaknade jag dock tjugo minuter innan jag egentligen skulle vakna. Men somnade om. Vilket innebar att jag var näst intill medvetslös när klockradion började gnola för sig själv. Vilket i sin tur innebar att jag råkade utföra de två stegen i fel ordning. Ett: Jag gick upp. Två: Jag vaknade. Steg två utförde jag dock inte förrän enochenhalv timme senare när jag redan hade gått hemifrån. Och eftersom jag tydligen sov under hela iordningfixandet, frukostätandet och hemifrångåendet så glömde jag mascaran, lämnade kylskåpsdörren öppen och gick hemifrån utan tunnelbaneåkarkort. Japp. Det blev en måndag med beiga ögonfransar, ett kylskåp fullt med ljummen mjölk och svettig ost samt en kaskad högljudda svordomar i närheten av Råcksta tunnelbanestation.
Imorse var jag faktiskt morgonpigg när jag skulle vara morgonpigg. Vilket är extremt ovanligt när det gäller mig. Jag är nämligen ganska ofta pigg. Men sällan på morgonen. Imorse var jag dock så pass pigg att jag till och med satt på hallgolvet och lekte med katterna. De var ganska så förvånade. Att det där liket som brukar hasa runt på morgonen och på sin höjd kanske sträcker sig ner för att ge lite kli bakom ena örat, satt på hallgolvet och lekte apport.
Jorå. Även katter gillar apport. I alla fall Emil. Att Liam kommer springandes i slutet beror inte på att han också vill leka apport. Det beror på att han tror att jag har godis i handen. Den lilla lurviga tjockisen.