Relationspaus

Ibland kan man behöva lite tid var och en för sig. Lite egentid. Speciellt när man är tillsammans jämt och ständigt. När man liksom börjar bli beroende av varandra. Så när jag gick till jobbet igår, stannade min mobil hemma.
 
Nämen så skönt att vara utan mobil en dag. Så att man slipper bli störd. För man måste ju inte vara nåbar hela tiden. Det är nog bra för själen att vara mobillös lite då och då. Säger ni säkert nu. Jomen tjena. Säger jag då. Jag var i alla fall fruktansvärt störd hela dagen igår. För jag visste aldrig när jag skulle vara på ett möte. Eller var jag skulle vara på ett möte. Allt det där som mobilen håller reda på åt mig. Jag var tvungen att skriva upp möteslokalerna och mötestiderna på små fula gula notisar. Som jag klistrade över hela mig. Jag irrade runt i korridorerna som en levande anslagstavla.  (Du du dudu dudududu.) Ni vet en sådan där lappstinn anslagstavla som finns i ett flerfamiljshus med alltför många arglappsskrivande tanter som tycker att man ska sluta att låta de där de små plastkorkarna på mjölkförpackningarna sitta kvar så att de följer med kartongen i kartongåtervinningen och istället skruva av dem och slänga i plaståtervinningen. Samt ta bort luddet ur torktumlaren. Just det. Precis en sådan anslagstavla.
 
Jag hade heller ingen aning om vad klockan var. Eftersom jag inte har någon klocka. Eftersom jag har mobil. Inte. Och då kan man ju fråga sig hur mycket det hjälper att man skriver upp alla möteslokaler och mötestider på en massa små lappar. När man inte vet vad klockan är. Och det kan jag svara på. Det. Hjälper. Ingenting. 
 
Efter jobbet skulle jag ta en sväng förbi min Tupperwarelangare. Eftersom jag inte hade någon mobil så ringde jag från jobbet innan jag gick och sa att jag skulle komma förbi. Smart där. Tänkte jag. Ända tills jag stod utanför hennes port. Med portkod. Som jag inte hade. Eftersom den stod i ett mail i min mobil. Nämen dåså. Då är det ju bara att ringa henne och fråga. Smart där. Tänkte jag. Suck.
 
Hur som helst kunde jag till slut smita in samtidigt som någon gick ut. Så att jag kunde få min dos Tupperware. Och när jag kom hem. Så kunde jag även få min dos av mobil. Och jag har ingen tanke på att skilja på oss igen. För det är inte för att vara nåbar hela tiden som jag har den med mig överallt. Det är för att slippa irra runt som en levande anslagstavla. (Du du dudu dudududu.) Ni vet en sådan där lappstinn anslagstavla som finns i ett flerfamiljshus med...ja...ni vet.
 
Du du dudu dudududu. Du du dududu duuu. 
Och ni som inte hänger med. Ni är för unga.