Mamma myra
Under vår storstadssemester så gick mina näst sista lågskor sina allra sista mil. Väl hemma fick de så att säga vandra vidare. Kvar på denna jord och framför allt på vårt hallgolv, finns endast en massa högklackade klackisar. Inget för mjukgående gångarter. Samt ett par svarta snygga lågisar som jag knappt använt.
Lite smått förvånad blev jag dock när jag knappt kunde få i fötterna i dessa enda kvarvarande klacklösa. Det kan naturligtvis finnas flera orsaker. Som till exempel att jag råkat prova dem på någon annans fötter när jag köpte dem. Någon med cirka en storlek mindre fötter. Eller så kanske mina fötter just då var uttorkade och förkrympta. Som russinfötter. Eller nötterfötter. Det skulle också kunna bero på att mina fötter har vuxit sen jag köpte dem. Blivit medelålders. Och fått kärringknölar och fettbollar lite här och där. Hur som helst fick de nästan oanvända skorna istället hoppas på att få glädja någon annan något mer småfotad varelse.
Trots att jag är en av dem i den här familjen som ofta får skäll för att hen har för många skor som dräller omkring så saknar jag nu alltså lågskor. Sandaler, sandaletter, stövlar och stövletter. Tofflor, trätofflor och badtofflor. Högklackat, kilklackat och platåklackat. Men inga lågskor. Så vad gör man.
Jo. Man går in på nätet och beställer fem par. Och när de kommit hem så provar man noga. Trampar runt här hemma. Hummar och känner efter. Trampar lite till. Och behåller de skönaste. Och så skickar man tillbaka de andra. Det har ju fungerat förut. Eller. Själva behållandet har i alla fall fungerat riktigt riktigt bra. Det är väl tillbakaskickandet som har gått sisådär. Men man kan ju inte lyckas med allt.
Jomen alltså. Jag känner mig ju som en arbetsmyra ibland. Vilket blir tre par skor bara så där. Och om valet inför tillbakaskickandet blir allt för svårt. Så kanske jag uppgraderar mig till spindeln i nätet.