Språkbråk
För några år sen så berättade jag om den föräldraform av Tourettes som vi drabbats av i den här familjen. Detta var någonting som pågick under ett antal år. Ända tills barnen började tröttna så in i bängen på oss att de hotade med att flytta hemifrån. Och när två av dem faktiskt gjorde det så slutade vi. Man vill ju ha några kvar. Nu kanske de hade flyttat hemifrån ändå. Förmodligen. Men i alla fall.
Nu när någon säger "Det var gott minsann" så fortsätter jag inte längre med "Här får du en möbel" som mucklorna gjorde i Pettson och Findus. Och när någon säger "Jag skulle vilja ha" så säger jag inte "En hel bricka med sååås" eller "En halv bricka med jordgubbar" heller för den delen. För när någon säger de där föräldratourettestriggande orden så stirrar barnen på mig. Med kisande ögon. Hotfullt. Mycket hotfullt. Som Clintan. Fast utan cigarr i mungipan. Och då är jag tyst. Säger ingenting. Men. Jag tänker det. Och det bästa är. Att jag vet att de också gör det.
Så om det nu vore så att jag själv säger de där triggande orden men inte fortsättningen eftersom det skulle reta gallfeber på mina barn men jag vet att de trots allt tänker precis de där orden som jag inte säger. Och som retar gallfeber på mina barn. Om det vore så att jag gjorde det medvetet. För att jag vill reta gallfeber på mina barn. Utan att de vet om att det är det jag gör. Om, jag säger bara om, det vore så. Så har jag verkligen lyckats. Ka-ching. De är såå ägda.
