Onsdagsrunda
Det kunde blivit en riktig nostalgitripp. Med minnen ända från öppningsdagen nittonhundrasjuttiosex när jag fick en röd och fin täckjacka av mamma. Och från den gången jag träffade på Farbror Systembolagsstammis som tyckte att jag var liten och söt och därför gav mig två kronor för att jag skulle köpa en glass. Enda förbehållet var att han skulle få en tugga. Hur han nu skulle klara av det utan tänder. Urk. Tänkte jag. Men tackade, neg och sprang iväg mot glasskiosken. Och fortsatte springa. Förbi glasskiosken. Och hem. För inte ville jag sitta på en bänk och dela glass med dreglande och spritosande Farbror A-lagare. Länge hade jag de två enkronorna brännande, som bara ett dåligt samvete kan bränna, i fickan. Till slut slängde jag bort dem. Så om du mot all förmodan läser detta, Farbror Lurk, så förlåt.
Senare under åttiotalet tillbringade vi skoltrötta gymnasieelever en hel del håltimmar i Sollentuna Centrum. Ofta för att köpa chokladdoppad mjukglass. Det var gott. Och lite spännande. För när glasskiosksnubbenellersnubban vände uppochner på glassen för att doppa den i chokladen så hände det ibland att glassen åkte ur struten och ner i chokladbadet. Och så fick den smått svärande glasskiosksnubbenellersnubban fiska upp den halvsmälta glassen, göra rent chokladbassängen och göra om allting igen. Det var kul.
Men mina minnen från detta halvsunkiga orangebruna lilla centrum med stora tjockisfiskmåsar hängandes i taket, gick inte alls ihop med det centrum vi besökte idag. För det gick helt enkelt inte att känna igen sig. Varken i centrum eller utanför.
Sollentuna Centrum är nu dubbelt så stort. Nytt och fräscht istället för sjuttiotalssunk. Metall och glas istället för brunt och orange. Och en hel radda affärer av skiftande snofsighet. Iklädda joggingbyxor och gympadojjor lyckades vi i alla fall till viss del återinföra lite sunkighet. Vi gick en runda, köpte en lila dammvippa och en fin duk och sen åkte vi vidare. För att fortsätta vår jakt på nostalgi. Till det radhusområde i Edsängen där jag bodde mina tio första år. Och där det på sin höjd hade satts upp ett nytt staket. Eller bytts en brevlåda. Suck. Så skönt. Precis som jag minns det.
När två kronor räckte till en glass. Och till flera kilo dåligt samvete.