Tappa tån tån tån
Jorå. Det är Pelle Plutt och jag. Nu har jag i och för sig inte tappat tån. Tålamodet tappar jag ofta. Men inte tån. Det känns dock som om jag gjort det. Någonstans i Göteborg.
Göteborg är en himla mysig stad. Goda räkmackor har de också. Och så gillar jag deras dåliga vitsar. Precis i min smak. Något som dock inte är i min smak är deras förkänsla för kullersten. Vad är det för vits med det?
Kullersten ser naturligtvis trevligt och pittoreskt ut. Men syftet med en trottoar är enligt min mening inte att ligga där och se störtmysig ut, utan att vara praktisk att gå på. Även för de stackars satar som bara har ett par högklackade stövlar med sig när de kommer och hälsar på ett par dagar för att till exempel delta i ett seminarium om systemintegration.
Naturligtvis hade jag med mig ett par sköna skor också. Men när jag packade upp dem ur väskan var de inte bara sköna. De såg helt enkelt förjävliga ut. Så det fick bli högklackat i tre dagar. Mina stortår somnade strax in. Och sov gott hela tiden. Inte ens på morgonen vaknade de. Nej alltså, jag sov inte i skorna. Så himla illa var det inte. Men tårna sov i skorna. Och i sängen.
Mina stortår har ännu inte vaknat. Så jag befarar att de inte bara somnat. Utan hamnat i en långvarig koma. När (om?) de vaknar så ska jag hämnas. Då ska jag sova i tre dagar. Medan de ligger där och är utvilade, pigga och vakna. Så får de känna hur det känns. Sådeså.
Nämen där är han ju. Den elakingen som slängde sand på mina skor.
Jagsägerdådet. Göteborgare.